Calicivirus (Norovirus)
Vid faecesdiagnostik med elektronmikroskopi vid gastroenterit fann man tidigt en grupp av små runda virus med tydlig struktur. Svårigheten att odla dessa virus har medfört att gruppen länge var dåligt karakteriserad. Tillkomsten av lätthanterliga molekylärbiologiska metoder och den veterinärmedicinska betydelsen av calicivirus gör dock att kunskapsutvecklingen gått snabbt framåt.
Två huvudsläkten har avgränsats: Norwalkliknande och Sapporoliknande virus, uppkallade efter de orter där virus upptäcktes. Vartdera släktet innehåller desutom en mångfald av genovarianter. Genomet består av ett enkelt, positiv-strängat RNA som kodar för nukleokapsid och icke-strukturella proteiner.
Klinik:
Calicivirus utgör vårt viktigaste gastroenteritvirus hos vuxna. Kliniken vid calicivirusinfektion är typisk. Efter en kort inkubationstid (1-2 dagar) insjuknar patienten urakut med illamående och kräkningar av kaskadkaraktär, samt krampliknande buksmärtor och vattniga diarréer. Symptomen är snabbt övergående, men smittsamheten från kräkningar och diareer är hög. Under senare år har ett flertal nosokomiala utbrott rapporterats i vårt land, och ofta har ett intensivt sjukhushygieniskt arbete krävts för att få stopp på infektionen.
Diagnostik:
Calicivirus diagnosticeras med PCR.
Behandling och prevention:
Infektionerna är självbegränsade och behandlingen endast symptomatisk. Smittspårning har ibland knutit utbrott till frysta bär, bevattnade med orent vatten. Nosokomiala utbrott är kostsamma då de leder till stängningar av sjukhusavdelningar. Patienterna behandlas bäst med barriärvård som innefattar strikt hygien med handskar och skyddskläder vid patientkontakt. Vid för snar förflyttning av en tillfrisknad patient till annan avdelning kan sekundära utbrott ske.