Cytomegalovirus (CMV)  

CMV är ett blodburet herpesvirus, som vid infektion i cellkultur som namnet anger förstorar cellerna. CMV har förmåga att nedreglera immunsvaret mot sig själv, och seronegativitet utesluter inte infektion.

Klinik:

CMV har en rad smittvägar: via saliv, droppsmitta, sexuell- och blodöverföring samt som kongenital eller perinatal infektion. Inkubationstiden är lång, 4-8 veckor, och asymtomatisk infektion är vanlig hos immunkompetenta. Insjuknande sker med långdragen och hoppande feber, svullna lymfkörtlar och leverpåverkan. I sällsynta fall drabbas patienten av återkommande feberepisoder under åratal. Myokardit och Guillain-Barrés syndrom är andra rapporterade komplikationer. Encefalit förekommer, ofta med fluktuerande förlopp och gynsammare prognos än vid herpesencefalit. 

Symtomgivande CMV-infektion är dock i första hand förknippad med immunsuppression. CMV ger fruktade lunginflammationer hos organtransplanterade patienter, som numera om möjligt matchas med avseende på detta virus före operation. CMV-pneumonit är en vanlig dödsorsak vid fullt utvecklad AIDS. HIV-infekterade patienter drabbas även av en rad komplikationer från centrala nervsystemet pgav reaktiverad CMV-infektion som tex retinit vilket var en vanlig orsak till blindhet innan effektiv antiviral behandling infördes.

 Kongenital infektion kan leda till fosterskador på hjärta och nervsystem, särskilt om mamman drabbas av en primärinfektion tidigt under graviditeten. Senare under fosterutvecklingen kan katarakt och isolerad hörselpåverkan uppkomma. CMV anges idag som den viktigaste infektionsorsaken till kongenitala skador hos barn, efter rubellavaccinationens framgångsrika genomförande.

Diagnostik:

PCR har visats vara mycket användbart för klinisk diagnostik, speciellt efter organtransplantation då genom kan detekteras före IgM-svar. Kvantifiering av DNA används för att utvärdera effekt av antiviral terapi. Vanliga provmaterial är blodprov, där helblod, vita blodkroppar (sk buffy coat) och serum analyseras, samt bronkeoalveolärt lavage. CMV kan isoleras på humana fibroblaster, men växer långsamt. Isolering från urin kan dock vara en relevant screeningmetod vid tex utredning av långdragen eller återkommande feber. Serologi är ett utmärkt komplement i diagnostiken, men negativa fynd utesluter inte CMV-infektion då det serologisk svaret kan dröja. Vid primärinfektion hos immunkompetenta patienter ses ett ökat antal mononukleära celler i perifert blod.  

Behandling och prevention:

CMV-infektion kan behandlas med ganciklovir, en guanosinanalog med virushämmande effekt, som finns tillgänglig såväl som infusionssubstans som för oralt bruk. Liksom vid HSV-behandling med valaciclovir har en valinester av ganciklovir (valganciklovir) gett bättre upptag efter peroral tillförsel. Medlet har dokumenterat god effekt vid svår CMV-infektion, tex pneumonit, men har hittills haft begränsad användning vid mildare tillstånd samt vid infektioner hos barn, delvis p.g.a. hematologiska biverkningar. Vid CMV-orsakad retinit har även foskarnet dokumenterad effekt. Suppressionsbehandling med i.v. aciklovir följt av oral högdos kan eventuellt minska CMV-insjuknande och troligen förbättra överlevnaden efter benmärgstransplantation. Stora mängder immunglobulin har prövats som profylax vid transplantation av CMV-positivt organ till seronegativ mottagare. Verksamt vaccin finns ännu inte tillgängligt men skulle kunna vara användbart för protektion före transplantation och för att förhindra kongenital/perinatal infektion.