Epstein-Barrvirus (EBV)  

Epstein-Barrvirus (EBV) tillhör gruppen blodburna herpesvirus, och har specialiserat sig på infektion av de antikroppsproducerande B-lymfocyterna. Viruset är mycket framgångsrikt, såtillvida att nästan alla människor på vår jord är infekterade.  

Klinik:

EBV smittar framför allt via saliv och inkubationstiden är ca 2 veckor. Infektionen är nästan alltid asymtomatisk, men om man smittas sent, dvs under tonåren, ökar dock risken för sjukdom. Den vanligaste kliniska bilden är då mononukleos (körtelfeber), som kännetecknas av hög kontinuerlig feber, som sakta avtar under en vecka, i förening med tonsillit ,svullna lymfkörtlar och måttlig leverpåverkan. Vid samtidig ampicillintillförsel framkallas ett makulopapulöst utslag. Den perifera blodbilden visar atypier med en stor mängd monocytära celler. En vanlig komplikation till mononukleos är mjältförstoring, och för att minska risken för mjältruptur avråds patienten rutinmässigt från sporter med kroppskontakt under några månader. Ibland orsakar EBV ett långvarigt trötthetssyndrom. Encefalit och Guillain-Barrés syndrom är mindre vanliga följdtillstånd.   

Diagnostik:

Akut infektion påvisas genom förekomst i serum av IgM-antikroppar, tex via immunfluoroscens, eller genom detektion av heterofila antikroppar med sk monospottest. Typiskt för EBV är att serokonversion avseende IgG-antikroppar sker redan under första dagarna, vilket troligen beror på att virus som nämnts infekterar och därvid stimulerar B-lymfocyterna. Vid misstänkt långvarig EBV-infektion kan fortsatt påvisande av antikroppar mot s.k. early antigen (EBV-EA) eventuellt vara av värde. Detektion av EBV med PCR-teknik sker med lätthet från serum och likvor vid svår infektion. Under senare tid har kvantitativ analys av EBV-DNA följts prospektivt hos svårt immunsupprimerade patienter som löper risk att utveckla B-cellslymfom.

Behandling och prevention: