Hepatit B  

Hepatit B-virus är ett litet höljeförsett DNA-virus, som är svårt att odla i cellkultur och som därför är ofullständigt beskrivet.Viruset har en uttalad förmåga att ge kronisk infektion. Hepatit B-virus uppvisar en genotypisk variabilitet med förekomst av olika serotyper, och liknande virus har även upptäckts hos andra däggdjur och fåglar.

Klinik:

Hepatit B sprids i vårt land sexuellt eller via blodöverföring, främst i narkotikamissbrukande kretsar. I stora delar av Sydostasien och Afrika förekommer hepatit B-virus endemiskt, och där utgör mor-barnsmitta perinatalt samt under spädbarnsåret den dominerande överföringsmekanismen. I vuxen ålder är inkubationstiden 2-6 månader varefter insjuknandet sker smygande med måttlig feber, trötthet och ledbesvär. En mörkfärgad urin väcker ibland misstanken om hepatit. I många fall förlöper infektionen subkliniskt, men risk föreligger ändå för kroniskt förlöpande hepatit som kan leda till cirrhosutveckling.

Diagnostik:

På grund av den långa inkubationstiden kan smittämnet påvisas i serum redan före symtomdebut vid akut infektion.  Först i tiden uppträder ett ytantigen (HBsAg), följt av ett utsöndrat antigen (HBeAg) som också kan användas som smittsamhetsmarkör. Antikroppar uppträder först mot kärnantigenet (Anti-HBc), medan immunsvaret mot ytantigenet (Anti-HBs) och e-antigenet (Anti-HBe) kan dröja. Tack vare denna rikliga arsenal av serologiska tester kan man avgöra i vilket stadium den akuta infektionen befinner sig i. Speciellt har utsöndring av HBsAg och HBeAg i kombination associerats med aktiv hepatit. Vid kronisk hepatit B-infektion förekommer ibland superinfektion med ett defekt virus, hepatit D-virus, som associerats med en sämre prognos.
PCR-teknik har etablerats som ett värdefullt hjälpmedel för att påvisa aktiv virusreplikation.  Vid kronisk infektion kan det vara av vikt att följa den sk virusbördan med hjälp av kvantifiering av hepatit B-genom i serum. Kvantitativ PCR kan delvis ersätta antigendetektion och serologiska markörer vid uppföljning av patienter med kronisk hepatit B-infektion och för utvärdering av behandlingsförsök.

Behandling och prevention:

Genom screeningverksamhet för att identifiera smittbärare och strikt användning av handskar vid blodhantering har överföring av hepatit B-virus stoppats inom sjukvården. Spridningen bland missbrukare har också minskat, till följd av rekommendationer om rena sprutor. Vid smittexposition, t.ex. när infekterat blod sköljt över hud med småsår, eller vid förlossning av barn med HBsAg-positiv mamma, kan överföring förhindras genom tillförsel (helst inom 2 dygn) av specifikt immunglobulin och samtidig vaccination. Aktiv immunisering i lugnt skede ges t.ex. till familjekontakter och vårdpersonal med riklig exposition för hepatit B.