Hepatit C  

Hepatit C-virus har upptäckts med hjälp av molekylärbiologisk teknik, och dess gensekvens är bestämd trots att man ännu inte kunnat odla viruset. Hepatit C-virus förekommer i ett flertal genotyper.

Klinik:

Hepatit C sprids via blodöverföring (inkubationstid 2-3 månader), men sexuell smitta är också möjlig. Överföring via transfusionsblod minskade snabbt tack vare effektiv screeningverksamhet avseende hepatit C, men spridningen bland i.v. narkotikamissbrukare fortsätter. Hos mer än hälften av patienterna kan ingen säker smittkälla påvisas. De flesta infektioner är subkliniska, och vid symtomgivande infektion är sjukdomsbilden mild med subfebril temperatur, måttlig leverförstoring och transaminasstegring. Prognosen på lång sikt (20-30 år) ter sig däremot allvarlig, med utvecklande av kronisk hepatit och cirrhos hos en stor andel av de smittade. Vidare talar epidemiologiska data för ett samband med primär levercancer.   

Diagnostik:

Serologiska ELISA-tester av hög känslighet är lämpliga för screening av t.ex. blodgivare. Aktiv infektion konfirmeras genom att påvisa antikroppssvar mot definierade proteiner (sk RIBA-test) eller genom påvisande av viralt RNA i serum eller leverbiopsi med hjälp av PCR-teknik.

Behandling och prevention:

Långtidsbehandling av hepatit C-infektion pågår med interrferon-alfa och har delvis varit framgångsrik. Behandlingseffekten varierar med genotyp hos virus. Stora ansträngningar görs även på vaccinsidan.