Humant papillomvirus (HPV)
HPV är ett DNA-virus utan hölje, som infekterar skivepitelceller och som kan orsaka vårtbildning eller cellförändringar med risk för cancerutveckling. Det finns ett hundratal olika HPV-typer beskrivna, varav vissa infekterar huden och andra slemhinna. Ungefär 15 typer anses kunna orsaka cancer och dessa benämns högrisk HPV. De vanligaste högrisktyperna är HPV-16 och HPV-18. Till de s.k. lågrisktyperna räknas HPV-6 och HPV-11 som fr.a. ses vid kondylom eller papillom. Ytterligare ett antal lågrisktyper orsakar vanliga hudvårtor.
HPV har primärt tropism för basalceller och sannolikt krävs en lesion i epitelet för att virus skall kunna infektera. Virus replikerar i de differentierade epitelcellerna som ständigt underhålls från basalcellslagret. Den onkogena förmågan hos vissa HPV-typer beror på vissa virusproteiners förmåga att interagera med cellulära tumörsupressorgener.
Klinik
HPV smittar via direktkontakt men kan även överföras indirekt. Anogenital HPV är den vanligaste sexuellt överförbara infektionen. De flesta HPV-infektioner läker dock ut inom två år, ofta utan att ha orsakat symptom.
Såväl vanliga hudvårtor (främst i åldersgruppen 5-20 år) som flata eller exofytiskt växande kondylom i ano-genitalsfären tillhör de kliniska manifestationer som kan ses. Ovanligare manifestationer är kondylom i öga (konjunktiva) eller i larynx eller trachea.
Hos vissa individer blir infektionen persistent, vilket kan leda till cancerutveckling. Livmoderhalsen tycks särskilt känslig för HPV-infektion. Man anser att praktiskt taget all livmoderhalscancer (som globalt är den näst vanligaste cancerformen hos kvinnor) är orsakad av en persistent högrisk HPV-infektion. Den vanligaste histopatologiska formen är skivepitelcancer, men även adenocarcinom förekommer (10-15%, främst orsakade av HPV-18). HPV kan även orsaka annan anogenital (vulva, vagina, anal och penis) cancer hos kvinnor och män. Även vissa fall av cancer i munhåla och svalg har associerats till högrisk HPV-infektion.
Diagnostik
Eftersom HPV-infektion inte alltid ger upphov till antikroppar och inte heller kan skilja på aktuell eller tidigare genomgången infektion är serologisk diagnostik ej användbar. I stället analyseras cellprov från slemhinna med s.k. PCR-teknik som påvisar HPV-DNA i provmaterialet. Med denna teknik kan även genotypning avseende de vanligaste HPV-typerna utföras (dock diagnostiseras inte de typer som orsakar vanliga hudvårtor).
Program för gynekologisk hälsokontroll för att cytologiskt upptäcka tidiga cellförändringar har varit i bruk i Sverige sedan 1970-talet. HPV-diagnostik ingår för närvarande inte i hälsokontrollen.
Behandling och prevention
Specifik antiviral behandling mot HPV saknas.
Långdragen HPV-infektion med vissa HPV-typer kan leda till premaligna eller maligna cellförändringar som kan behöva avlägsnas (t.ex. genom konisering).
Vaccin mot de två HPV-typer som orsakar ca 70% av all livmoderhalscancer (HPV-16 och HPV-18) har nyligen introducerats. Ett av dessa vaccin skyddar även mot de två HPV-typer som är vanligast vid könsvårtor (kondylom) dvs. HPV-6 och 11.