Parotit (Påssjuka)

Liksom övriga paramyxovirus är parotitvirus ett höljeförsett RNA-virus med helikal nukleokapsid. Ett flertal genotyper förekommer. Parotitvirus infekterar exokrina körtelceller i spottkörtlarna, men liknande celler i pancreas och testiklar kan också drabbas. Människan är den enda kända naturliga värden, men hundar i barnfamiljer kan ibland drabbas.

Klinik:

Virus överförs via droppsmitta bestående av saliv. Även om agens kan påvisas redan efter en vecka är inkubationstiden 2-3 veckor. Vanligaste säsongen är vårvintern. I samband med måttlig feber och moderata allmänsymtom debuterar ömhet och svullnad över parotiskörteln. Klinisk diagnos sker genom att palpera på kinden framför örat och genom inspektion av parotiskörtelns svullna och rodnade utförsgång i kindslemhinnan strax nedom andra molaren i överkäken. Reinfektion med kliniska symptom förekommer men är sällsynt. Komplikationer ses främst i form av meningit och pankreatit, som bägge kan ge illamående och kräkningar som motiverar inläggning och ibland intravenös vätsketillförsel. Ibland inträffar en allvarlig encefalit. Orkit förekommer och denna komplikation kan i sällsynta fall leda till sterilitet om bägge testiklarna drabbas. Ibland kan parotitinfektion under 1:a trimestern leda till missfall.

Diagnostik:

PCR utförs på saliv taget på pinne vid parotiskörtelns utförsgång, urin eller likvor. Serologisk undersökning utförs med ELISA teknik. 

Provtagningsanvisningar

Behandling och prevention:

Vaccin med god skyddseffekt finns, antingen ensamt eller i kombination med morbilli och rubella (s.k. MPR-vaccin). Vaccinationen mot parotit har varit framgångsrik i vårt land, och vi ser nu enbart enstaka fall som dock inte helt begränsas till den ovaccinerade delen av befolkningen. Större utbrott har under senare år skett i England, och efterforskningar pågår huruvida detta beror på förändringar hos virus eller på en ofullständig immunisering.